Jag älskar mitt jobb. Jag får vara med i så många olika sammanhang, som jag inte skulle tagit del av annars. Igår var vi med på Energiföretagens konferens “Energi 2019” och åter igen lärde jag mig massor. Inför uppdraget gjorde vi som vanligt en rejäl research. Vet ni att elen faktiskt inte alltid räcker till?
Det visste inte jag. Under hela dagen diskuterades effektutmaningen i vårt avlånga land, dvs att kunna få ut tillräckligt med el för vårt behov. Sverige är ju mitt inne i en stor elektrifiering av samhället, nu när vi ska fasa ut fossila bränslen. Elbilar behöver laddas, datahallar kopplas upp mot elnätet, SSAB:s masugnar ställs om till att drivas med el… el el el. Ja jisses. Mest påverkas södra Sverige. Det känns ändå hoppfullt att det finns ett stort engagemang för frågan. Under Energi 2019 stod det i alla fall högst upp på agendan och präglade varenda minut av konferensen.
2008 gjorde vi uppdrag för reningsverken Käppala och Syvab och då vaknade jag till angående vår klimatutmaning. Reningsverken höll precis på att ställa om från att bara rena vatten, till att ta till vara slammet och producera biogas som bl a skulle förädlas till bränsle till bussar. Då, när vi jobbade med dem, skulle de även börja ta hand om matavfallet från hushåll. Det var helt nytt för mig och jag kände att wow detta är framtiden! På den tiden var jag en medioker miljövän, jag förstod inte klimatutmaningen, jag var en av dem som tog bilen vart jag än skulle. I samma veva flyttade jag till ett hus i Solna, där man redan hade infört matavfall i bruna påsar, vilket jag gladeligen satte klorna i. Numer bor jag i Åkersberga och den forna mediokra miljövännen har blivit en engagerad och robust klimataktivist. I vår samfällighet har jag inte lyckats driva igenom matavfalls-hantering ännu. Men jag kämpar på. Och efter matavfallet väntar solcells-parksinvestering, ekoring, gemensamt odlingsväxthus och en bilpool. 🙂
Åter till giget igår. Jag njöt i fulla drag av mina underbara kollegor när vi iscensatte ett strömavbrott i början av konferensen. Sofia spelade den slappa teknikern som inte brydde sig nämnvärt, hon var mest intresserad av att få gå hem. Calle spelade en något övertänd prepper med pannlampa och fullt beredd på krissituationer som denna. Jag, som spelade en elbolags-VD, fick kämpa för hålla mig för skratt när jag samtidigt skulle hålla ordning på repliker om “svängmassa”, “roterande frånkoppling” och “frekvensreglering” (varsågod att googla).
Vi fick också lyssna på Calles favorit politiker, energiministern Anders Ygeman.
Med elen i ryggen önskar jag en trevlig helg. Släck lampan om den inte behövs! // Helen