Aktuellt

Psykakuten Deluxe

Psykakuten Deluxe

Psykakuten Deluxe är en unik mix av improvisation, teater och terapi. Publiken bidrar genom att anonymt skriva ner sina problem under föreställningen. En terapeut och fyra skådespelare gör sedan allt för att publiken ska bli lite klokare och känna sig mindre ensamma. 

Hur mår vi just nu? I en postpandemisk tid, med ett pågående krig i Europa och en akut klimatkris samtidigt som vi kämpar med våra egna vardagsbekymmer. Tag med dig det du har på hjärtat så skapar vi teater av det. Varje föreställning är unik och bygger helt på de brev som publiken skriver anonymt. Problemen är på riktigt, terapeuten är legitimerad och skådespelarna brinner för sitt uppdrag – att ge nya infallsvinklar på livets svåra frågor och hantera dem tillsammans för en stund.

Regi: Paula McManus Medverkande: Olle Sarri, Daniel Gustavsson, Inga Onn, Calle Stenlund, Sofia Czinkoczky, Helen Lindahl, David Nordström. Terapeuter: Francine Finer, Tom Agri

(Som åskådare sitter du säkert i salongen, ingen tas upp på scen)

Biljettpris: 200 kr – 320 kr
Spelplats:
 Teaterverket, Sveavägen 114, 113 50 Stockholm
Psykakuten Deluxe

Psykakuten Deluxe

Psykakuten Deluxe är en unik mix av improvisation, teater och terapi. Publiken bidrar genom att anonymt skriva ner sina problem under föreställningen. En terapeut och fyra skådespelare gör sedan allt för att publiken ska bli lite klokare och känna sig mindre ensamma. 

Hur mår vi just nu? I en postpandemisk tid, med ett pågående krig i Europa och en akut klimatkris samtidigt som vi kämpar med våra egna vardagsbekymmer. Tag med dig det du har på hjärtat så skapar vi teater av det. Varje föreställning är unik och bygger helt på de brev som publiken skriver anonymt. Problemen är på riktigt, terapeuten är legitimerad och skådespelarna brinner för sitt uppdrag – att ge nya infallsvinklar på livets svåra frågor och hantera dem tillsammans för en stund.

Regi: Paula McManus Medverkande: Olle Sarri, Daniel Gustavsson, Inga Onn, Calle Stenlund, Sofia Czinkoczky, Helen Lindahl, David Nordström. Terapeuter: Francine Finer, Tom Agri

(Som åskådare sitter du säkert i salongen, ingen tas upp på scen)

Biljettpris: 200 kr – 320 kr
Spelplats:
 Teaterverket, Sveavägen 114, 113 50 Stockholm
Kampen mot prestationsdjävulen – del 3

Kampen mot prestationsdjävulen – del 3

Uppläsningen

När det är dags att läsa upp våra noveller är jag så trött och spänd att jag bara vill få det gjort. Vad som än väntar mig (vet inte vad jag föreställer mig, men någon sorts hån, spott och spe) kan det inte vara värre än prestationsångesten som plågat mig i ett halvt dygn. Vi samlas i grupper om fem personer och läser våra texter högt för varandra. En skånsk tjej börjar läsa och jag sugs in i hennes magiska realism. Novellen handlar om en incel från 1800-talet, en torr ung kemist som producerar en kärleksdryck, som ska ge honom den kärlek han aldrig fått.  Jag njuter av hennes fantasi. En annan ung tjej har skapat en sorts Indiana Jones-story, som tar avstamp i ett universitet i New York. Den kvinnliga huvudpersonen har  nyligen bytt kön och är inte alls upplagd för  äventyr. Jag gillar huvudkaraktären och hoppas på en fortsättning. Jag är darrig på rösten när jag läser upp min novell om den cellgiftsbehandlade Maud, men till min förvåning  lyssnar de andra intresserat. De gillar min huvudkaraktär och tycker att språket är rått och häftigt, att det genomsyras av hennes riviga personlighet. De vill höra mer. Jag är helt slut av anspänningen och omtumlad av välviljan och nyfikenheten från de andra.

Dagarna går fort och snart är kursen slut. Jag har lärt mig två viktiga saker om skrivande, som jag korkat nog inte fattat tidigare. Det första är att lita på processen. Det jag skrivit på måndagen är enbart ett första utkast som kommer att förändras på tisdagen, för att kanske bli något helt annat på onsdagen eller om ett år. Jag behöver lära mig att stå ut med att texten inte är bra direkt.

Min andra lärdom är att jag inte ska jämföra mitt skrivande med andras. En text blir intressant för mig just för att den kommer inifrån en främmande persons inre rum. Jag tycker om att känna författarens andetag i en text. Mina egna andetag känns däremot väldigt ospännande, jag lever ju med dem ständigt. Det här är  något som jag vill utforska mer, att lita på mitt eget uttryck, mina idéer och min fantasi. Om jag tycker att andras röster är intressanta, så kan ju min röst också vara det.

Det är här jag befinner mig nu. Jag har skrapat av mig den förlamande prestationsångesten. Jag är på jakt efter min röst. Jag älskar att få vara i mitt kreativa rum, jag hoppas vi ses där.

Publicerar snabbt nu, så jag inte får för mig att radera alltihop. Hej så länge!

 

Publikens teater-favorit: ”De jobbiga samtalen”

Publikens teater-favorit: ”De jobbiga samtalen”

”Du är chef och en av dina medarbetare har en dålig attityd, kommer för sent och drar opassande skämt. Du, som chef, vill ha en förändring. Hur gör du?”

Genom åren är det här ett tema som alltid dyker upp när publiken får välja vad vi ska spela teater om. HUR ger man feedback? HUR korrigera, påpeka, tillrättavisa, sätta gränser, skapa förändring? Denna säsong  har nästan hälften av våra uppdrag handlat om just feedback. Det är väldigt utvecklande, vi lär oss nya färdigheter varje gång vi spelar upp dessa utmanande samtal. Det är dessutom lustfyllt som skådespelare, för det är så mycket känslor som bubblar (öppet, eller under ytan), vilket är roligt att gestalta.

Igår spelade jag en chef som behövde ge konstruktiv kritik till en medarbetare, som var kaxigt självsäker och snabb i repliken. Det var svårt på riktigt, trots att jag i teorin vet hur man ”ska” formulera sig när man levererar feedback. Jag har läst rätt mycket i ämnet, men det är alltid något som kan göras bättre, t ex tonfallet, lyssnandet, rakheten. Det bästa med interaktiv teater är att man har hela publiken med sig som coacher och att det inte behöver bli perfekt, utan man prövar sig fram tills det blir bra.

Råd till dig som tycker att feedback är svårt (säkert 90 procent av alla människor):

  • Försök att vara rak och säg vad du har på hjärtat. Tassa inte runt problemet, för då växer det bara.
  • Prata inte för mycket. När du sagt ditt, låt den andra tala och lyssna uppriktigt.
  • Våga pröva! Det behöver inte bli perfekt varje gång. Om du trampar i klaveret helt, så går det oftast att reparera. Det är heller inte farligt att någon visar känslor.

Bilden är tagen igår efter ett teaterseminarium om ledarskap och kommunikation. Med på fotot är vår uppdragsgivare Emma Markström och skådespelaren Daniel Goldmann.

 

Kampen mot prestationsdjävulen – del 2

Kampen mot prestationsdjävulen – del 2

Skrivarkursen

De andra på kursen ser ganska trevliga ut. Vi presenterar oss och sedan lyckas Eva på något sätt lura in oss i en skrivövning och vips har vi skrivit poesi. Det är lustfyllt och spontant, lite som improvisationsteater, och i den andan fortsätter dagen. Dag två får vi jobba i grupp med att ta fram olika karaktärer och jag skapar ett alter ego, som jag kallar Maud och det får igång min fantasi. Att leva mig in i Maud öppnar upp en hel värld. Hon är en obstinat cancerpatient, som trotsar läkarna med att ta en cigg utanför sjukhusentrén. Hon bor i en husbåt, som hon har byggt om själv. Och det finns en tonårig ex-styvdotter som betyder allt för henne… Det är roligt ända tills vi får en ny skrivuppgift över natten. Vi ska skriva på egen hand, ensamma framför tangentbordet och dagen efter läsa upp vår text. Andra människor ska alltså läsa en novell  som jag förväntas leverera i morgon förmiddag. Jag har bara en kväll på mig, ingen tid att förlora alltså. Jag hoppar över fikat och sätter igång, för att kunna smida när idén fortfarande är varm. 

Gruppen har spridit ut sig bland trädgårdens möblerade öar för att fokusera på uppgiften. De andra har skrivit klart efter en timme och glider över till att umgås och ha det trevligt. Själv fortsätter jag att knappa ner min berättelse, eftersom jag ju bara ska låta texten flöda och inte vara kritisk… Efter två timmar framför datorn är det middag. Jag fortsätter skriva när jag slängt i mig min lasagne. Efter ytterligare någon timme är jag klar. Detta får duga som förstagångs-försök och jag går ut på en promenad. Trampar runt en halvmil i åkerlandskapet och försöker njuta av allt som växer på fälten, vallmo, sockerbetor, majs. Försöker känna samklang med naturen. Samtidigt tänker jag intensivt på att jag ska släppa kraven. Om foto-killen kan, så kan väl jag. Därefter går jag hem, sätter mig i sängen och skriver frenetiskt till klockan tolv. 

Klockan tre vaknar jag med sammanbitna käkar. I drömmen har jag blivit attackerad av min text, och nu går den på repeat i skallen. De illvilliga tankarna växer sig snabbt till att omfatta hela mig och mina ambitioner att skriva. Jag känner mig löjlig, jag borde veta bättre, det är ju bara en liten skrivövning. Men den intensiva självkritiken låter sig inte viftas bort så lätt, tvärtom, den har ockuperat hela mitt system,  gjort mig pigg och hög på adrenalin. Som om jag vore radiostyrd skriver jag en timme till i sängen innan jag utmattad somnar och drömmer om att nu får det duga.

Jag går upp kl 6, två timmar före frukost, och läser igenom texten. Jag vet inte vad jag väntat mig, men den är riktigt dålig. Jag vet inte vad det är som är dåligt, det är bara dåligt. Jag börjar planlöst radera i min text. Skriver nya meningar medan jag flyttar runt textstycken och till slut kan jag inte urskilja var mina bisatser börjar och var de slutar. Jag hugger över tangentbordet med aggressiva rörelser. Det finns inget lustfyllt i det här, bara panik över att jag ska läsa upp det här för klassen. Det kommer att bli genant för de andra. Läraren är säkert van, det finns nog alltid en stackars värdelös varelse i varje grupp. Så pinsamt att det skulle vara just jag denna gång.