Publikens teater-favorit: ”De jobbiga samtalen”

Publikens teater-favorit: ”De jobbiga samtalen”

”Du är chef och en av dina medarbetare har en dålig attityd, kommer för sent och drar opassande skämt. Du, som chef, vill ha en förändring. Hur gör du?”

Genom åren är det här ett tema som alltid dyker upp när publiken får välja vad vi ska spela teater om. HUR ger man feedback? HUR korrigera, påpeka, tillrättavisa, sätta gränser, skapa förändring? Denna säsong  har nästan hälften av våra uppdrag handlat om just feedback. Det är väldigt utvecklande, vi lär oss nya färdigheter varje gång vi spelar upp dessa utmanande samtal. Det är dessutom lustfyllt som skådespelare, för det är så mycket känslor som bubblar (öppet, eller under ytan), vilket är roligt att gestalta.

Igår spelade jag en chef som behövde ge konstruktiv kritik till en medarbetare, som var kaxigt självsäker och snabb i repliken. Det var svårt på riktigt, trots att jag i teorin vet hur man ”ska” formulera sig när man levererar feedback. Jag har läst rätt mycket i ämnet, men det är alltid något som kan göras bättre, t ex tonfallet, lyssnandet, rakheten. Det bästa med interaktiv teater är att man har hela publiken med sig som coacher och att det inte behöver bli perfekt, utan man prövar sig fram tills det blir bra.

Råd till dig som tycker att feedback är svårt (säkert 90 procent av alla människor):

  • Försök att vara rak och säg vad du har på hjärtat. Tassa inte runt problemet, för då växer det bara.
  • Prata inte för mycket. När du sagt ditt, låt den andra tala och lyssna uppriktigt.
  • Våga pröva! Det behöver inte bli perfekt varje gång. Om du trampar i klaveret helt, så går det oftast att reparera. Det är heller inte farligt att någon visar känslor.

Bilden är tagen igår efter ett teaterseminarium om ledarskap och kommunikation. Med på fotot är vår uppdragsgivare Emma Markström och skådespelaren Daniel Goldmann.

 

Kampen mot prestationsdjävulen – del 2

Kampen mot prestationsdjävulen – del 2

Skrivarkursen

De andra på kursen ser ganska trevliga ut. Vi presenterar oss och sedan lyckas Eva på något sätt lura in oss i en skrivövning och vips har vi skrivit poesi. Det är lustfyllt och spontant, lite som improvisationsteater, och i den andan fortsätter dagen. Dag två får vi jobba i grupp med att ta fram olika karaktärer och jag skapar ett alter ego, som jag kallar Maud och det får igång min fantasi. Att leva mig in i Maud öppnar upp en hel värld. Hon är en obstinat cancerpatient, som trotsar läkarna med att ta en cigg utanför sjukhusentrén. Hon bor i en husbåt, som hon har byggt om själv. Och det finns en tonårig ex-styvdotter som betyder allt för henne… Det är roligt ända tills vi får en ny skrivuppgift över natten. Vi ska skriva på egen hand, ensamma framför tangentbordet och dagen efter läsa upp vår text. Andra människor ska alltså läsa en novell  som jag förväntas leverera i morgon förmiddag. Jag har bara en kväll på mig, ingen tid att förlora alltså. Jag hoppar över fikat och sätter igång, för att kunna smida när idén fortfarande är varm. 

Gruppen har spridit ut sig bland trädgårdens möblerade öar för att fokusera på uppgiften. De andra har skrivit klart efter en timme och glider över till att umgås och ha det trevligt. Själv fortsätter jag att knappa ner min berättelse, eftersom jag ju bara ska låta texten flöda och inte vara kritisk… Efter två timmar framför datorn är det middag. Jag fortsätter skriva när jag slängt i mig min lasagne. Efter ytterligare någon timme är jag klar. Detta får duga som förstagångs-försök och jag går ut på en promenad. Trampar runt en halvmil i åkerlandskapet och försöker njuta av allt som växer på fälten, vallmo, sockerbetor, majs. Försöker känna samklang med naturen. Samtidigt tänker jag intensivt på att jag ska släppa kraven. Om foto-killen kan, så kan väl jag. Därefter går jag hem, sätter mig i sängen och skriver frenetiskt till klockan tolv. 

Klockan tre vaknar jag med sammanbitna käkar. I drömmen har jag blivit attackerad av min text, och nu går den på repeat i skallen. De illvilliga tankarna växer sig snabbt till att omfatta hela mig och mina ambitioner att skriva. Jag känner mig löjlig, jag borde veta bättre, det är ju bara en liten skrivövning. Men den intensiva självkritiken låter sig inte viftas bort så lätt, tvärtom, den har ockuperat hela mitt system,  gjort mig pigg och hög på adrenalin. Som om jag vore radiostyrd skriver jag en timme till i sängen innan jag utmattad somnar och drömmer om att nu får det duga.

Jag går upp kl 6, två timmar före frukost, och läser igenom texten. Jag vet inte vad jag väntat mig, men den är riktigt dålig. Jag vet inte vad det är som är dåligt, det är bara dåligt. Jag börjar planlöst radera i min text. Skriver nya meningar medan jag flyttar runt textstycken och till slut kan jag inte urskilja var mina bisatser börjar och var de slutar. Jag hugger över tangentbordet med aggressiva rörelser. Det finns inget lustfyllt i det här, bara panik över att jag ska läsa upp det här för klassen. Det kommer att bli genant för de andra. Läraren är säkert van, det finns nog alltid en stackars värdelös varelse i varje grupp. Så pinsamt att det skulle vara just jag denna gång. 

Kampen mot prestationsdjävulen – del 1

Kampen mot prestationsdjävulen – del 1

”Kasta er ut. Tro på era idéer. Våga göra fel.”
Det här är saker som jag brukar säga till deltagarna på kurserna i improvisation.
Och det är ju lätt för mig att säga. Jag älskar improvisationens intuitiva kreativitet, känner mig hemma i det fria associerandet och är trygg i spontaniteten. Framförallt är det så underbart att vara i ett kreativt flow.

När det kommer till andra sorters skapande är det värre. Skrivande, till exempel. Idéerna finns där och jag skulle så gärna vilja skriva ner mina berättelser, men när jag närmar mig ett tangentbord låser det sig helt. En paralyserande självkritik förpassar de spirande idéerna raka vägen till papperskorgen. Allra värst är det när jag faktiskt fått ner något på pränt och läser det dagen efter. Jag skäms över min halvfärdiga text så mycket att jag måste radera allt. Snabbt, innan texten hamnar i något cloud och jag råkar trycka iväg texten ut i cyberrymden. Så nu måste jag göra tvärt om, publicera denna text på direkten, innan jag hinner ångra mig…

Publicerat, då kan jag fortsätta.

”Gå en skrivarkurs”, säger min kompis när vi ses på en fika. Hon har gått en sådan kurs och påstår att det var det roligaste hon gjort. Lustfyllt och kreativt. Blixtsnabbt googlar hon upp en sommarkurs i skrivande på en folkhögskola i Skåne.
”Ja, det borde jag säkert göra”, säger jag ansträngt och får lätt hjärtklappning.
Jag kan inte släppa hennes förslag. Jag leker med en lockande tanke: jag sitter för mig själv och skriver på min dator, jag fantiserar fram berättelser och njuter av det kreativa flödet. Jag tänker att jag borde kunna klara det, att jag borde utmana min rädsla. Sedan får jag ont i nacken och axlarna, som jag brukar få när jag blir stressad.
Två månader senare har jag hur som helst anmält mig till en veckas kurs, som heter Skrivandets väg. När jag anländer till Skurup är jag så nervös att jag knappt kan andas. Jag trampar runt i en mil mellan de odlade fälten runt Skurup och säger till mig själv: ”Kasta dig ut. Tro på dina idéer. Våga göra fel.”
På väg till uppropet möter jag en lite stel kille, som ser blyg och blek ut. Jag frågar vad han ska gå för kurs och om han också är lite spänd.
”Foto”, svarar han och berättar att han går olika kurser varje sommar. ”Det är det bästa jag vet, man bara släpper alla krav och lever upp. Jag känner att jag inte behöver prestera någonting här!” säger han bekymmersfritt.
Jag sneglar mot skyltarna med olika kurser. Jag ser en klunga tuffa ungdomar som ska gå Spoken Word-kursen och ett gäng kvinnor med långt hår som ska lära sig arrangera blommor på japanskt vis. Och där står Eva, lärare för Skrivandets Väg. Med bultande hjärta börjar gå efter henne mot klassrummet…
Två decennier i världens bästa sagopark.

Två decennier i världens bästa sagopark.

Så är det då snart dags att öppna portarna igen till huvudsäsongens premiär i Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. En värld dit jag återvänt i över 20 år och är ett av mina absolut stoltaste uppdrag. Är det någon plats där lekfullheten så totalt få råda och drabba alla besökare så är det här. I genuin Astrid-anda och så nära berättelserna levandegörs alla dessa karaktärer som Astrid skapat i sitt skrivande. Karaktärerna som slagit rot i så många generationers hjärtan och som nu genom parken kan fortsätta berättas och skapa nya minnen och upplevelser.

Här skådespelade jag mina första år och gjorde roller som b la Karlsson på taket, Emils pappa Anton och Pardis Oskar. Sen har jag under många år undervisat skådespelarna i improvisation och agerande i mötet med publiken.

 

 

 

 

 

 

 

Astrid Lindgrens Värld är en unik plats, där varje besökare får sin egna upplevelse i mötet med alla sagokaraktärer.  Det är så levande och äkta.  Med närheten till Astrid Lindgrens själ och att få arbeta tillsammans med barn för barn är en stark orsak till att jag fortsätter återvända varje år. Alla som arbetar här är så hängivna och professionella och här får lusten, lekfullheten och barnperspektivet alltid komma i första rummet.

Här blir vi alla fulla med sommar och bena blir fulla med spring!

Filmklipp från uppdrag

Filmklipp från uppdrag

Filmklipp: Improvisation om arbetskultur och bemötande

Här är några filmklipp från när Helen, Daniel Gustavsson och Sofia imprioviserar. Vi var på plats dagen före, för att lyssna på konferensen och göra research. Dag två spelade vi improvisationsteater på de teman som diskuteras. Framförallt olika scenarion i framtiden. Hur blir det om man förstärker det positiva och utvecklar möjligheterna som gruppen identifierat? Eller tvärtom, om man tillåter svagheterna att förstärkas och hotbilderna får ta över.